Nu är det på riktigt, men frågan är om det är bra eller inte..?

God morgon på er!

Jag ligger här på min säng i mitt “nya” rum och undrar vad i hela fridens namn jag gett mig in på….. Jag har kikat på kursinnehåll, kursplaner & prov och nu börjar man fundera på hur man ska hinna med sig med alla böcker som ska läsas och som rekommenderas, samt hur man i allt detta ska hinna äta, träna och bara vara. Mamma, som de flesta vet, åkte hem idag och hon lyfte ganska precis nu på väg tillbaka till Sverige. Det var svårt att säga hejdå så vi försökte att inte göra det, men det är så svårt när tårarna inte vill sluta rinna och kroppen bara skriker efter att få sova och vakna till några dagar tidigare då hon faktisk var här. Jag har iallafall försökt att distrahera mig lite sedan jag såg mamma sist och det gjorde jag med hjälp av en nyfunnen vän och mathandling. Dock kan man ju inte handla hela dagen och när man går där mellan hyllorna och hela tiden vill vända sig om och bara säga:” Titta här vad billigt!” eller något i stil med “ska vi ha en sån här? vad kan vi äta till denna?” Nu måste jag göra sådant själv och det kommer ta sin lilla tid att vänja sig vid.

Det som dock är grejen är att jag inte riktigt vill åka hem heller… men jag känner mig bara ensam, så jag antar att det blir bättre när vardagen kommer och alla typ 50 böcker ska läsas och prov ska göras, eftersom då har man nog inte tid att längta hem. Kanske efter hjälp av mamma eller pappa, men jag har sagt till personalen på skolan att de kommer vara så glad när jag går ut för de behöver inte se mitt ansikte något mer. För så mycket kommer jag vara där och så mycket kommer jag använda mig av deras hjälp. Det som dock känns fantastisk bra för både mig och även för mamma är att skolans personal är så mån om sina elever och hur de mår och presterar på universitetet att man kan be om hjälp och stöd när man kör fast, men även om man bara vill ha feedback eller göra något ännu bättre. Introdagarna var jättebra och lärorika, eftersom vi fick en försmak på hur vi använder de olika plattformarna, men även för att vi fick träffa alla som skulle börja nu (i mitten på året som det är här).

Det var en väldigt bra första dag och jag ska nu berätta en lite rolig och framförallt otrolig berättelse. Det var så att när jag kom fram till den Olympiska parken första dagen, så var mamma med mig dit för att prata med banken och lite sådana saker medan jag var på intro. Jag kom dit och för er som känner mig förstår att jag var första av alla dit…. 😀 Jag fick ta min bild till mitt student ID och jag ser ut som jag svalt en vattenmelon..! Efter jag fixat mitt ID så hade det kommit fler studenter och när vi presentera oss så lyssnar jag väldigt noga efter om det är någon som säger att de ska läsa samma Degree som mig. Jag hör en som säger att de ska läsa BAppF (Bachelor of Applied Fitness) och hon hörde tydligen när jag sa att skulle gå den, för efter introduktionen kommer hon fram och frågar vad jag heter, vad jag skulle läsa & vart jag bor. Jag svarar och (nu kommer det otroliga!) Hon ska gå samma Degree som jag, hon bor på samma studentboende och hon bor i 22B och jag i 122B. Asså vad är oddsen för det?! Helt knasigt, så tillslut stod vi bara och skrattade för det var bara för bra för att vara sant. Så för att spola tillbaka lite, så är hon såklart min nyfunna vän. Vi är även båda födda -98, så vi är typ lika gamla med…. Ibland är turen med en asså. Det är även en annan svensk tjej som ska börja och hon har bytt kurs nu innan start och ska även hon gå samma Degree som mig. Hon är några år äldre, men på uni finns inga åldrar och på ACPE är man aldrig ensam heller. För alla vet vem du är och vad du heter, samt att alla pratar med alla oavsett Degree, lärare-elever eller vilken sport man spelar och älskar.

Som ni märker så övertygar jag mig själv lite under skrivandes gång, men jag har även en känsla av att det kommer bli as bra i slutändan även om jag (som pappa sa att han gjorde efter jag åkt) ligger i sängen tycker lite synd om mig själv för att jag är “lämnad” här och i stort sett ensam. Det är även helt otroligt vilken “Cleoabstinens” jag har!! Saknar henne något så oerhört att när jag tittade på bilder från när vi fick henne och tills jag åkte, så började tårarna rinna av saknad. Jag vet att alla ni som läser inte vill höra hur mycket jag gråter eller så, men just idag och just nu behöver jag få ventilera lite så jag kan sikta på en mycket bättre dag imorgon! 🙂

Jag hoppas att ni får en toppen lördag och ni får mer än gärna höra av er på sociala medier om ni bara vill snacka skit eller undrar över något! Vad som helst kan vi prata om;)

Många kramar (& tårar) från en nybliven sydneybo.

PS. Sorry för att det bara blev text detta inlägg och inga bilder, ska ut och ta många imorgon så ni får se området här där jag bor!

 

4 Comments

  1. Erik Hultin

    Fast din reaktion just nu är väl egentligen också den mest väntade, och hade den reaktionen uteblivit så hade det nog varit konstigt. Fr.o.m. nu skapar du nya mönster och rutiner både själv och tillsammans med nyfunna studiekompisar, och när pluggandet sätter igång på riktigt så lär det mesta gå av bara farten. 🙂

  2. Ted falkenström

    Det är bara att stå på Madde vi hälsar alla
    Farsan kom för ett tag sen så Cleo och Calle cooper dansar på ?
    Vi i Norrtälje

  3. Julle

    Jag håller med Erik helt o hållet, Lyckan finns där redan i och med att du fått en vän så nära
    (skitkul) Jag har sagt det många gånger till dig, -Du fixar detta. För du är bara helt fantastisk.
    Tänk på mig som måste ta hand om 500 nya tokiga elever till hösten, som ska kramas, skällas lite på, ruska om dom lite. Som jag fick göra med dig i början!!! (Skoja bara).
    Du vet att jag finns.

    Massor med kramar.

  4. Margareta Viklund

    Hej gumman
    Det du tar tag i klarar du med glans. Det vore konstigt om du inte gråter första dagarna, nu när mamma har åkt hem. Dina nyvunna kompisar verkar gulliga på din beskrivning. Vi har precis kommit hem till stan efter att vi har varit på bröllopet. Allt gick bra, de sa ja till varandra.
    Kom i håg att du har kommit till ett spännande land som många drömmer om att få komma tiĺ.
    Många kramar från morfar och mig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.